Det är för lite att säga ”förlåt…”

Det är för mycket att säga ”Jag förlåter…”

Det är för löjligt att säga ” var inte ledsen…”

Och för oärlig att säga ” jag lovar…”

Det är hopplöst att säga ” jag var tvungen…”

Och lurigt det låter ”jag med…”

Enfaldigt att säga ” jag trodde vi kunde…”

Tyst svarade jag ” kanske det…”

Du skulle säga ” jag vill…”

Men du sa ”kanske ändå inte…”

Sorgsen sa jag ” jag vill dig också…”

Ledsam ” jag tänker på dig ofta...”

Med tårar i ögon sa du ”jag vet…”

Med djupt andetag sa jag ” jag drömmer…” och 

Där i mina drömmar kramar jag om dig

Hårt att säga ” det var inte mening…”

Bittert ”hur ska vi få allt tillbaks…”

Gråtande sa jag ” om jag bara viste skulle jag …”

Kärleksfull tog du min hand och sa ”förlåt…”  

Jag rörde lätt vid dina läppar och svarade ”jag gör…”

Du kramade om och sa ” var inte ledsen…”

Och innan du gick hörde jag ” jag lovar…”

Jag är rädd att du säger ” det är dags för mig att gå…”

Svårt att säga ” jag måste nog det med…”

Naivt frågade jag ”kommer vi att ses igen…”

Du svarade hård till mig ”kanske…”

Det är för lite att säga ”förlåt…”

Det är för mycket att säga ”jag förlåter…”

Omöjligt att säga ”farväl…”

Skrämmande att höra ”låt mig gå…”